lördag 29 december 2012

Sanningen

Höjd puls och tryck över bröstet. Jodå.
Vi går på knäna. Jag står precis framför den berömda väggen och jag bankar huvudet in i den gång på gång. Kenny är där och nosar, han är ingen superhjälte, han är bara en vanlig människa som pressats för hårt för länge.

Fick jag önska mig en enda sak inför 2013 så vore det att alla i vår omgivning insåg allvaret i vår situation.

Man blir inte sjukskriven i två år för att man är lite trött. Man får inte ha båda sina barn heltid på förskolan för att man vill vara hemma och slappa.
Jag bakar inte.
Jag städar inte.
Jag går inte promenader.
Jag är hemma och är sjuk. Ligger och tittar in i en vägg.
Jag har inte valt det här. Jag skulle mycket hellre fungera. Orka vara en bra mamma till mina barn varje dag men istället ligger jag där som en stor hög med trasig människa.
Jag har inte orkat vara föräldraledig med Elliot alls sedan han föddes. Jag har varit sjukskriven hela tiden. Kämpat varje dag. Kämpat och kämpat för att Kenny skulle kunna jobba några timmar.. För att vi alls skulle ha råd att leva. För jag tjänar ingenting på att vara sjukskriven. Noll.

Leker jag med barnen på eftermiddagen så betyder det att jag måste lämna resten av dagen ledig för att inte krascha. Jag skulle kunna sova i 15 timmar utan problem. Jag är utmattad varje dag, hela tiden. Allt jag gör är en kamp. Kenny får vara hemma för att jag inte orkar värma rester i micron och ge dem till Elliot. För att jag får hjärtklappning av stressen.

All energi går åt till att hålla mig samman. Att inte falla sönder totalt.

Om bara alla i vår omgivning faktiskt kunde förstå det här.. Så skulle vårt liv vara så mycket enklare.

Att jag inte orkar betyder inte att jag inte skrattar med våra barn. Jag har roligt med dem men det kostar, det gör att jag senare måste vila. Att jag inte kan vara mamma hela dagarna betyder inte att jag inte älskar dem. Om jag inte hade mina älskade ungar så hade jag inte fortsatt kämpa alls, inte haft någon anledning att jobba för att bli bra, att fungera. Barnen är mitt livs morot, min största motivation och för deras skull så ska jag bli en fungerande människa. Vägen dit är så lång bara.. Och nu under tiden så får resten stå på standby. Räkna inte med oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar