Igen läser jag vad den där mamman skriver. Tvåbarnsmamman med ett barn på jorden och ett någon annanstans. Jag försöker förstå hur hon klarar av att fortsätta leva, hur hon orkar kliva upp varje dag och hur hon fortfarande kan andas?
Jag förmodar att hon inte kan det men att hon gör det ändå för att hon måste.
För hennes andra barns skull.
Men tanken på om det var jag som såg mitt barn dö ifrån mig. Att min värld vändes upp och ner helt utan förvarning, ens sekunden lycklig tvåbarnsmamma andra sekunden den värsta sorg en mamma kan tvingas uppleva. Jag kan inte ens föreställa mig det. Jag vill inte föreställa mig det.
Mina två fina korvar. Mina gosiga underbara barn. Om någon av dem en dag plötsligt rycktes ifrån mig så känns det som att jag skulle dö samtidigt av bara sorgen i sig.
Men man gör förstås inte det. De som råkar ut för tragedier som denna de bara fortsätter andas. Ett andetag i taget. Timmar, dagar och veckor passerar. På ett obarmhärtigt sätt. Ofattbart.
Det gör mig så rädd och så arg på samma gång. Varför varför varför ska människor behöva uppleva sådan gränslös sorg? Till vilken nytta?
Jag kan ta att gamla människor dör, det är en naturlig del av livet men barn? Barn ska inte dö.
Älskade fina ungar. Jag ska alltid vara den bästa mamman jag kan. Jag ska tala om för er att jag älskar er varje dag. Älskade barn, ni gör mig oerhört sårbar, aldrig förut har jag haft någonting så värdefullt och livsavgörande som jag kunnat förlora. Jag kan bara hoppas och försöka se det från den ljusa sidan att de allra flesta föräldrar får se sina barn växa upp. Man måste tro det. Älskade älskade ungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar